Kör ner till Pilerne i Goa

• April 23, 2024

Mitt larm gick klockan 04.45 för att vi skulle åka på vår resa till Goa. Vi hade packat bilen med vårt bagage kvällen innan och allt som var kvar var att ta ner mat för vägen och våra tandborstar! Vi slog ner lite varmt te, tog tag i kolven och kopparna som medföljde och stod och sa en bön innan den långa resan. Elva timmar är en lång resa med bil, men vi gillar att åka ner med ett fordon, när vi åker på jobbet där på gården, och inte mycket av en semester egentligen.

Huset är förmodligen 300 år gammalt och sett generationer av Furtados växa och växa i det. Min morfar föddes där och bestämde sig sedan för att ändra sin förmögenhet genom att ta en möjlighet att åka till Afrika och arbeta där som revisor. Jag fick höra att han också lärde musik och gifte sig med en riktigt vacker och rik kvinna, medan han var där, från Mombasa.

Han glömde aldrig sina rötter men kom tillbaka till Bangalore istället för Goa och byggde med sin förmögenhet familjens hem i Bangalore, tillsammans med ett annat hus som han hyrde ut. Han gick tillbaka och byggde om hemgården i Goa och satte en rik mans övre del som min far älskade av hela sitt hjärta.

Den kärleken överförde han till oss barn och fick oss att lova att ta hand om den, efter hans bortgång. Så tre syskon som är tacksamma till min farfar och far för att ha ändrat sin förmögenhet till det bättre, betalar för att upprätthålla det. De syskon som inte gör det, de bröt löften och någon dag skulle det vara vedergällning.

Och vi går ner på vår kostnad och eldkämpar med de små fonderna till vårt förfogande. Hela vägen betalar vi tollskatten som har tusentals båda vägar. Bensin är också en annan kostnad och sliten på vår bil. Men vi går, för vi lovade pappa.

Jag sitter med väskan öppen i mitt knä och varje så många kilometer finns det en vägtull där jag måste fiska ut allt från 85 dollar till 65 dollar som avgiftsskatt. Det är en oändlig betalning och allt jag gör är att kontrollera förändring och utbetalning vid varje grind, vilket inte ger chansen för föraren eller passageraren att dösta. Men det är värt kostnaden eftersom vägarna är nära perfekta.

Föraren som är min man börjar tröttna. Jag har plöjt honom med kaffe och kokta ägg och ostsmörgåsar, men han behöver en paus. Så han svänger in på en vägsidan för att gå in och ta en idli vada med filterkaffe och använda de rena toaletterna.

Snart är det dags att komma tillbaka i bilen med en kolv filterkaffe och vi är på väg. Vi passerar underbar svart jord där bomull växer. Vi passerar plockarna, med huvudet täckta av den kokande heta solen, plockar och samlar i tygslingor på ryggen.

Snart dyker de vackra väderkvarnarna från CHitradurga upp, med armarna cirklande lata i värmen. Upp och ner för kullarna står de, rensar ut vindenergi för nätet snarare än förorenande kolenergi. Jag anstränger mig för att se om de är Suzlon eller Vestas, de största tillverkarna av dessa väderkvarnar. Dessa väderkvarnar har tänt upp de fattiga byarna runt dem med ljus, vilket förnekades dem i århundraden.

Istället för att ta avgiftsporten mot Karwar efter Hubli tar vi den nya vägen till Rampura. Vi fick höra av en advokatvän att denna rutt skär några km. Allt för att lindra ryggen och trötta ögonen. Vi kommer till en järnvägskorsning och tack och lov är porten öppen. Men vid lutningen upp till korsningen av spåren står barn med skivor gjorda av teakblad, fyllda med mogna Kantas. Jag rullar ner mitt fönster och skjuter de tio rupierna som den lilla pojken ber om och samlar min kärva. I en halvtimme chompade jag, otvättade Kantas av bergen, fortfarande färska med diket som fortfarande kommer ut ur dem. Förmodligen utvald av smutsiga små fingrar, men jag har det bra med det.

Vi korsar över spåren och plötsligt befinner oss i ghat-avsnittet, där bilen börjar väva upp kullarna, som är tjockt skogsmarka, med den blommande sal och teak, allt täckt av papegoigröna, nya blad. Däremellan finns de gyllene skurarna av Laburnum eller den eldiga röda av Gulmohur. Och cikaderna har börjat sitt kör, i värmen från middagssolen.