På min egen i Bangalore, Indien

• Maj 1, 2024

Jag hade bokat min man och Steve på en resa till USA hela juli. Det innebar att jag ALLA ALLEG tyckte om min egen, välförtjänade nedtid. Nödtid för mig är att äta smörgåsar eller lite upma för en måltid. Titta på tre filmer efter varandra och tillbringa mycket tid med mina växter i trädgården. Och skönheten i tystnad.

Ja, jag går föreläsning på college och det tar det mesta av min morgon, men resten av dagen är min egen att njuta av. Jag kämpar för det med barnen i klassen. Diskutera, skjuta dem, föreläsa, diskutera. Och sedan när jag är klar kan jag gå hem lugnt ner på sidovägarna som är tomma och titta omkring mig på alla trädgårdar.

Ett antal byggnader har fantastiska maalier eftersom trädgårdarna är oklanderliga. Perfekt sammetsläta gräsmattor med bougainvillea och doftande rånare i en upplopp över väggarna. Väggarna har också fantastiska inbyggda planterare som härligt har planterat buskar alla snyggt i rad och den överhängande ixora eller plumeria är klippt och rikligt blommande under större delen av året.

Jag fortsätter att gå och hoppa över en hög med trädgårdsavfall som väntar på att tas av BBMP-lastbilen och bestämmer mig sedan att korsa vägen för att titta på blixten av en blå blomma på andra sidan vägen. Jag googlar det när jag kommer hem och det är Butterfly Pea som är en rik källa till antioxidanter och lätt stoltheten i alla trädgårdar. Det lysande blått får mig att sluta och ta en bild när jag vet vad min nästa historia för hindu kommer att bli!

Jag går vidare och ser folkmassorna runt VFS-kontoret som har flyttat från området Cubbon Road till denna stora byggnad med glas. Frågor av människor som väntar på att lämna in sina viseringar. Jag är tacksam för att jag har tagit ett brittiskt och USA-visum på längre sikt som var dyra men jag har inte trakasserats på tio år. Som sagt, jag tror att nästa år är min termin!

En kvinna säljer exotisk frukt från en vagn. Jag antar att hon vet att denna dyra frukt kommer att köpas av de välklackade som trängs platsen för visum. Det lilla kaféet gör plötsligt brusande affärer och som i Paris och andra delar av Europa har plötsligt lagt ut stolar på det stinka trottoaret för att människor ska kunna sitta och smutta på sitt kaffe. Alla de små restaurangerna verkar ha blivit fyllda med nya affärer som viseringssökande har tagit in.

När jag fortsätter gå det slinkiga polisfordonet och väntar på att snabbt dra på cyklar som de har beslutat har parkerat felaktigt. Jag känner mig upprörd över att tro att dessa människor som är anspända till sina visum måste komma ut för att hitta sina cyklar saknade. Jag ifrågasätter polisen som sitter noncholant i skåpbilen. Nej nej, vi tar bara cyklar som är i parkeringszonen. Jag kan inte se några avgränsade zoner och påpeka att och så snabbt som han anländer kör han av. Jag känner mig glad att jag förmodligen har sparat några cyklar och några desperata timmar för visumsökare.

Jag fortsätter mot Richmond Park där jag måste svänga åt vänster. Jag, en stor mängd män, står alltid där under det överhängande rött av ett forntida Peepul-träd. Fantastiskt hur de bara kan stå i timmar och smutta kaffe och röka morgnarna. Och någon fattig arbetsgivare kommer att ta fram räkningen.

Strax framför ligger två blomsterförsäljare precis utanför ett tempel som var litet när vi var barn och nu har vuxit till enorma proportioner. Folk böjer sig i bön och köper kransar av förmodligen stulna blommor för att hänga på sina cyklar och bilar. Jag förstår inte behovet av att hänga blommor i bilar och på cyklar och om det stoppade kanske blommorna som växer på våra vägar skulle rädda.

Jag går över krossade kokosnötter och krossade limefrukter. Jag fick höra av vår baby ayah, som tog oss till promenader till parken, aldrig att kliva på dem eftersom den onda andan i dem kommer att överföras till oss. Jag menar logiskt som vuxen jag vet att det är osant men det har varit en varning sedan jag var sex. Så jag undviker dem försiktigt och låter inte min sko ens komma nära dem.

Vidare förbi huset med ett enormt och doftande Sampangi poo (champak) träd. Den stackars hunden skjuts in i en bur och den sitter där och tjutar ut, medan dess ägare verkar ha lämnat för arbete och hjälpen tvättar utsidan som sveper all smuts på vägen. Jag frågar kvinnan varför hon inte kan plocka upp smuts och kassera det. Hon säger att det är kvinnans jobb.

Jag står i 10 minuter och väntar på att korsa vägen. Richmond Road är en ström av fordon som alla rasar ner och gör det till en dödsfälla för fotgängare att korsa. Jag väntar på att strömmen ska tunna ut och sedan springa över. Jag undrar ofta hur en gammal person kan korsa för att jag knappt klarar det med cyklarna som tävlar med som fladdermöss ur helvetet.

Video Instruktioner: Blippi in India | Learning About the Rickshaw Tuk Tuk for Kids (Maj 2024).