Dreambreed - Misvisande demoöversikt

• Maj 20, 2024

Innan Dave Pybus gick med i extrema musikjättar Cradle of Filth och till och med innan han var en del av Anathema, hade han sitt eget band, Dreambreed. Detta var en dömsaffär som innehöll Pybus på gitarr och sång. Efter att bandet släppte sin debutskiva från 1995 insåg Pybus kraven på både att skriva lyriska ämnen och att främja bandet var inte bäst tjänat av hans talanger.

Han hade spelat in flera spår för nästa skiva när han bestämde sig för att hylla bandet. Med intresse för att bandet fortsatte bland sina fans, tog han tid mellan kraven med Cradle tidigare i år och polerade upp några låtar som skulle utgöra "Misery" -demonstrationen. En begränsad körning av cd-skivan gavs ut på Dave's egna SixSixSix-poster den senaste våren och sålde snabbt ut. Långtids trummis Gary Queens hanterar satsen på dessa spår medan Duncan Patterson (även Anathema) spelar bas.

Bild, om du kommer, en mer koma-inducerande My Dying Bride. Dreambreed är som en promenad genom en dimmig kyrkogård på natten. Ljudet är sparsamt med bara en lite otydlig gitarr eller ibland piano som leder vägen. I många av de första spåren på skivan begravs basen och trummorna lägre i mixen, bara hörbara nog för att hålla takten.



Pybus har en bra röst och även om sånglinjerna saknar variation, har han en stil som är engagerande och bär bra på öronen. Avsparkning av de nio spåren på CD: n är "The War is Over", som börjar med en makaber pianolinje som sätter ton och gör den definitivt läskig. När låten fortsätter väntar du på att pulkan hamnar och den gör aldrig det som är oroande.

Titelspåret är något snabbare men upprätthåller samma ondska stämning medan “No Truth Out There” lumrar längs som The Hulk som letar efter en kamp. ”Awake” har en hypnotisk gång som börjar som en metalliserad Pink Floyd (Syd Barrett-eran) innan han sparkar in i ett spår som får fötterna att röra sig. Det här spåret har trummorna blandat mer i framsidan vilket resulterar i nämnda spår och det innehåller också Daves bästa sång.

Min favoritlåt är den sista Dreambreed-låten som någonsin har skrivits, 1998: s "A Long Halloween", som inte var en del av den ursprungliga "Misery" -demonstrationen men som lagts till i samlingen här. Utan gitarr tyder det olyckliga pianoriffen på att det finns en faranivå. Enkel men ändå mycket övertygande. Den avslutande spåret, "Okänd", är lite mer upptempo och lägger en fin balans på skivan.

Kanske får vi höra annat Dreambreed-material eftersom det fanns flera demos inspelade före det här. Eftersom kärnan i denna skiva är mycket solid antyder det att Dreambreed hade en framtid om ödet hade anpassats annorlunda för bandet.