Född döv

• Maj 3, 2024

Hur kan jag förklara vad som hände mig efter cochleaimplantationen? Det är som någon som alltid sett världen i svart och vitt, som nu gradvis skulle upptäcka färgvisionen i all sin rikedom och mångfald.

Innan det kukleära implantatet visste jag att jag verkligen var döv; Jag var frustrerad eftersom jag inte kunde förstå röster, musik; eftersom jag alltid var beroende av någons goda vilja att ha tillgång till all information som givits i skolprogrammen av läraren eller i tunnelbanan, av högtalaren. Framför allt, så snart det var mer än en person inblandad eller när någon glömde att tala tydligt var alla samtal smärtsamt svåra att följa.

Men jag visste inte riktigt vad jag saknade: utbudet av olika toner som den mänskliga rösten kan göra, fåglarnas kvitring, den mjuka kittlande regn som faller på taket ... Jag hörde dem inte alls; Jag kunde bara intellektuellt föreställa mig dem från beskrivningar i böcker.

Jag visste inte heller att jag levde i en så dämpad värld. Buller var suddiga, förvrängda, som kom från en lång sträcka eller når mig genom tjock bomull. Rytningen från en bil var ett stort irriterande ljud, men inte så högt och inte så oroande som det är för att höra människor. Året var ett konstigt lågt brus, alldeles för vagt för att skrämma mig lika mycket som blixtet. Jag kunde inte ens höra telefonen ringa eller dörrklockan, och jag tog fel på TV: n för mina förälders röst.

Ljud var antingen obehagliga eller neutrala, aldrig trevliga. Jag förstod aldrig glädjen du kunde hitta när du lyssnade på den blåser vinden eller att höra en väns röst: dessa detaljer var alldeles för subtila för mig. Musik var ett ljud som irriterande som alla andra utan antydan av nöje; bara en buldring fram och tillbaka där jag bara kunde känna rytmen - när jag hade tur. Inte konstigt, eftersom jag bara hörde de lägre frekvenserna, förutom några få milda i mitt högra öra och absolut inga höga frekvenser i båda öronen.

Med det sagt, det jag saknade störde mig inte eftersom jag var helt omedveten om det.

Men jag såg ofta andra barn yngre än mig göra många saker utan att tänka på det, medan jag kämpade med mig själv för att hantera bara hälften av det. Och DET var upprörande frustrerande.

När jag var tio var min bror sju; och det var lättare och snabbare för honom att fråga sig eller förklara vägen för någon. Han kunde prata med en främling på gatorna och förstå honom omedelbart utan att ens rodna, medan jag behövde upprepa mina ord två eller tre gånger, svettas och stammade eller be honom att upprepa, utan någon säkerhet denna främling skulle förstå mig eller att Jag skulle förstå honom - utan någon säkerhet skulle det vara värt ansträngningen.

I samma ögonblick, i sjunde klass, var jag fortfarande rädd för att prata med mina lärare, medan min femåriga syster redan tyckte att det var naturligt efter sin första dag i sin nya förskola!

Det kunde bara inte fortsätta så; antingen skulle jag hamna med att dra sig ur hela hörsällskapet, eller så behövde jag göra något avgörande.

Jag visste detta när jag var tolv, eftersom jag redan var i åttonde klass - i en vanlig gymnasieskola - och fullständigt drunknar i alla klasser eftersom jag inte kunde läsa av lärarna, prefekterna och mina skolkamrater sju timmar om dagen . Det var bara fysiskt utmattande, och jag var fortfarande tvungen att göra om varje program på dagen med skolboken hemma, för att kontrollera vad jag förstod och korrigera vad jag missförstod. Det tog mig två timmars extra arbete om dagen, och jag var tvungen att göra mina läxor efter det. Jag kunde inte ens föreställa mig att skaffa mitt gymnasiet på fyra år - det skulle vara långt utanför min räckvidd.

Jag var också riktigt arg på mina föräldrar för att jag hade låst mig i den här huvudsakliga skolan, utan att lyssna på mig säga att jag ville gå på en annan skola som skulle göra det möjligt för Cued Speech-professionella att komma och hjälpa mig.

Och jag var mycket argare för mig själv för att jag alltid tappade humöret i skolan, engagerade mig i strider med mina skolkamrater som kallade mig stum och pratade tillbaka till mina lärare när de skrek till mig för att "inte lyssna på instruktionerna" - som jag hörde inte eller missförstod dem och de bryr sig aldrig om att upprepa eller kontrollera om jag hade lästläst dem väl.

Jag visste att jag var tvungen att göra något, och nu. Jag visste bara inte vad.