La Fleche d'Or - gratis livemusik i Paris

• Maj 20, 2024

Att säga adjö till Austin betydde mer än att lämna det vårfödda stadsbadet Barton Springs. Avsked med platser som Elephant-rummet och Merkurius, platser som ger Austin sina skrytande rättigheter som världens livemusikhuvudstad, lämnade mig med ett tomrum som skulle fyllas.

I ett försök att bli förankrat i musikscenen i Paris har jag besökt många av de viktigaste arenorna, men aldrig samma plats två gånger. L'Olympia är en passagerarrätt, alla stora namn har fått sin körning där. Gamla biografer har konverterats till konserthus och nattklubbar som maskeras som arenor, den atmosfär som dikteras av musiken. Men jag skulle ännu inte hitta min nisch: en opretentiös klubb, bekväm att vara värd för jazz eller folkmusik, elektronisk rock eller pop i en intim miljö där artister minglar om publiken och omslaget förblir rimligt.

Jag hade klådat för att besöka Fleche d'Or sedan jag snubblat över deras olika planering av musik, flera föreställningar bokade till en kväll, allt gratis för dem som är villiga att ställa upp. Nyfikenhet släcktes då torsdag kväll lovade en chans att höra Kaliforniens Alela Diane. Linjen började formas runt 7, kort därefter blev vi besatt inne. Jag hade en timme att slingra innan jag gick in i ett hörn att ta in skådespelet.

Jag gjorde kretsen genom verandan på restaurangen där grupper inbäddade i röda vinylbänkar. När de ätit på soffbord såg de ut på tågen. Cykeldelar som är vävda i banan blommade upp från gitteret ovanför, hjul som blommor.

I baren var trosöl och en sammanslagning av stans. På frågan om jag var privilegierad med ett armband som beviljade gratis drycker, frågade jag hur man skulle få till en. "Sov med bandet eller ledningen, facilement!" skämtade han rakt framåt. Jag trodde att det var bättre att betala 5 euro.

Öl i handen, jag spionerade Alela blöt i atmosfären, värmade för publiken och kunde inte motstå möjligheten att hälsa henne. Nådigt accepterade hon min beröm för sin musik. "När jag gjorde skivan förväntade jag mig inte riktigt att någon skulle höra det," svarade hon. Vi talade om hennes tid på vägen och mina erfarenheter utrotades och återplanterades här.

Showen markerade gryningen för utgivandet av hennes album, The Pirates Gospel, i Europa. Hon var den första av en mängd Fargo-plåtartister som uppträdde, "jag var tvungen att läsa igen de flesta låtarna för den här showen. Jag har arbetat med ett helt nytt album." Hade det inte varit svagt som ljusljus, hade jag kanske fått henne rodna när de spelade några låtar från hennes cd minuter innan set började. "Varför gör de det här? Hur pinsamt," suckade hon.



Inifrån scenens förgyllda ram tittade hon ner på oss. "Alla är ok där ute? Det ser lite trångt ut." Vi var mysiga under hennes serenade som började evangelium när hon fläckade fjädrarna. Fransmännen är långsamma att dansa, även när de är så rörda av musiken. Hennes sånger var vaggstolar, publiken betraktas av hennes berättelser om landskapet och tider som passerade hos hennes fars hem.

Min favorit av hennes låtar, To Be Still framkallar bittersöta känslor av nostalgi. Jag påminns om känslor som uppstår när jag besöker Houston-kvarteret där jag växte upp, vackra stunder som regnbågar som har gått ut, aldrig för att vara något mer fast än minnen.

Nöjd med en kortfattad uppsättning fylld med favoriter hittade jag min väg ut i mörkret på en skarp höstkväll. Mitt stående rum är en handelsvara för de uppmärksamma, en orolig linje som bildades vid dörren och sträckte sig från ögonskott. Fleche d'Or, som är en idealisk plats för genren av en intim föreställning, slipper undan pretentiösheten hos många klubbar i Paris genom att bo i det geografiskt mindre sheik 10: e arrondissementet. Ankom tidigt för att undvika att spendera kvällen i trottoarkön. Att kalla detta till mitt eget kommer att kräva några fler besök, men det kan verkligen fylla tomrummet.

Video Instruktioner: WILLY MOON LIVE IN PARIS A LA FLECHE D OR LE 27 AVRIL 2012 (Maj 2024).